F O R G E T M E N O T

Idag är jag sjuk, känner mig (och är) ensam och ledsen, för matt för att göra nåt annat än att se på teve. Min mamma är här och håller balansen åt mig. När hon undrade om jag ville ha nåt från affären, sa jag: ”Snälla köp tulpaner!”.

Budar nu på mimosa:

Och bengalisk strypfikus:

Det kallas också banyan. Det är Indiens nationalträd och betraktas som heligt. Resande brukade vila i skuggan, och fattiga brukade sova under trädet. Trädet skjuter ned tusentals luftrötter i marken som växer till egna stammar. På så sätt kan ett enda träd täcka 14 500 kvadratmeter, som The Great Banyan utanför Calcutta. Man ser inte trädet för skogen…

Jag tänker inte påstå att jag ändras med ett trollslag. Jag köpte en polkafärgad amaryllis idag för tio kronor som står mittemot mig nu i en vas. Jag kunde inte låta bli. Som en börshaj gjorde jag mitt klipp. Frågan är: vad betyder det, egentligen? Vad gör det för skillnad? Vad tjänar jag (för att fortsätta liknelsen vid en börshaj) på det?

Jag vill förtydliga att jag inte ser ner på allt som kvinnor gör, att sköta om relationer och skapa rena och trevliga mötesplatser är viktigt. Men man kan inte grunda en relation med sig själv så. Det är just den glädjelösa rutinen i fredagsmyset och alla andra dagars mys som är så slående.

Igår såg jag Pina, 3D-filmen om den banbrytande koreografens Pina Bauschs kompani. Sällan har jag hört män och kvinnor tala om en kvinna på det sättet. Som ett geni. ”Det är din känslighet som är din styrka”, ”You have to get crazier”, och andra citat från henne upprepade de som Buddha-citat, Mohammed-citat, Jesus-citat, Gandhi-citat, Lenin/Mao-citat, valfri-manlig-guru-citat. Nyckeln är att inte veta vad man håller på med. I stället för något slags strategiskt kravuppfyllande. Men en sak är säkert: du kommer att finna någonting, som för en gångs skull förvånar dig.

Det jag ville tillägga till mitt förra inlägg var egentligen att i blomsteraffären där jag praktiserade en gång, som är något så underbart ursvenskt som Kunglig Hovleverantör (liksom Ulrica Hydman-Vallien, Läkerol och Ikea), hade floristerna INGA LEVANDE BLOMMOR i sina egna hem. De hade inte tid.

Hej då!

Jag har precis insett att jag inte vill ha några blommor. Jag vill inte ha katt. Jag vill inte ha blommor. Dit jag flyttar kommer jag inte att ta med mig några växter. Det har aldrig förut hänt.

Ni som läser den här bloggen har säkert, som jag, aldrig förstått tjusningen i att inte ha några växter. Ni kanske, som jag, förknippar det med en inrökt ungkarlslägenhet. En destruktiv manlighet där det inte städats ordentligt på många år, om någonsin. Ett igengrott psyke. Ett ständigt ångestdämpande beteende som skapar en borg av ångest i stället för ett hem. Jag har åtskilliga gånger försökt pracka på sådana män växter, som alltid dör, som ett kvitto på deras otillräcklighet.

Men det finns också en femininitetens depression. Där är psyket aldrig smutsigt utan kliniskt rent, eftersom fokus ständigt ligger utanför dig själv. Det är en slags frigid form av ego. Sterilt. Ett mästerligt utövande av förtryck som vore olagligt om det gällde en utomstående person, och inte en själv. Där dina egna tankar är förbjudna. I detta undantagstillstånd för ett jag är andra människor dina speglar. Dig själv möter du aldrig. Du sitter i en isoleringscell, och du pyntar den. Med blommor, tända ljus, hembakat, djur, barn, vänner, deras sms och likes. Vad du kan komma på. Allt för att undvika insikten om fängelset du har byggt in dig i, terrorn och förtvivlan.

Så länge vi omhuldar motsatsen till bilden av mannen, kommer charmen i att INTE ta hand om NÅGONTING annat än SIG SJÄLV aldrig att framgå för många människor. Låt oss kalla dessa människor ”kvinnor”. Men värdet finns, och det är lika äkta som värdet i att ta hand om någon annan.

Jag har mött mig själv, i en verklig spegel. För en gångs skull hann jag inte ta på mig en passande min. Så jag fick syn på en allvarlig och lite ledsen person, som behöver mig. Det är jag.

En trädgård som sköter sig själv kan jag gå med på. Perenner och gödsel om våren. Där drar jag min gräns. Tidigare har jag inte haft någon gräns, inte ens för min egen trädgård. Allting utgjorde därför en besvikelse. Trädgården är bara en del av det, hela verkligheten har varit tung av besvikelse. Ingenting ger glädje, när ingenting är nog. Det finns ingen god spiral. En god spiral börjar med glädje. I stället finns bara en ändlös trappa, ett liv som utgår från skuld. Man börjar på minus. Varje prestation är en avbetalning, men skulden kan aldrig betalas. Prestationerna avlöser varandra, samtidigt som den verkliga motivationen sjunker. Människan blir mer och mer genomskinlig, nästan som om döden steg för steg håller på att ersätta livet. Att skapa njutning för andra, att imponera på andra, att göra en storslagen gest. Att göra vad man inte vill, för att framstå som god. En så perverterad syn på kärlek. Att försvinna, själv drunkna i de omsorger man dränker världen i.

Jag minns en pojkväns mamma, som regelbundet fick sammanbrott efter att ha jobbat heltid som barnmorska, jobbat extra på sprutbytet, jobbat extra i Norge, skickat de tre barnen på kurser, julpyntat, prenumererat på Ordfront, handlat ekologiskt, tagit hand om en före detta missbrukare och hennes bäbis, renoverat huset, planterat en trädgård och dessutom bakat sina egna mandelskorpor. Ovanpå alltihop började hon doktorera. Ingen bad henne om allt detta. Hälften vore nog. Pappan, som varit konstant otrogen ända in i skilsmässan, klarade sig genom att bara sköta sitt jobb så han inte fick sparken, och bjuda barnen på middag, så där någon gång ibland. Jag minns att jag tyckte att hennes återkommande sammanbrott var skrattretande och skräckinjagande på samma gång. De kunde orsakas av en hög med skor i hallen. Det kunde gälla att hennes dotter var lite överviktig.

Jag minns min egen mammas sammanbrott. De kunde orsakas av att jag tänt rökelse, som hon trodde var hasch. Det kunde gälla att jag var lite underviktig. Denna hennes underliga vrede som kom så godtyckligt, en oro som slog över, ofrivilligt, som om hon inte själv förstod den. När hon fick sina utbrott framstod hon för mig som löjlig, och läskig. Hon förstod inte att hon kunde bli lika aggressiv och skrämmande som någon annan – en fri person. Att hon i själva verket var fri, att hon inte var tvungen till denna oro. Att hon inte bar allt ansvar, att hon var fri. Men det sorgliga är att ingen skulle kunna berätta detta, hon skulle inte förstå, och det är otroligt att någon ens skulle försöka rubba henne. Hade hon avvikit från de naturliga prioriteringarna, slutat packa min matsäck, skulle hon i stället straffats. Antagligen av mig. Barn är obarmhärtiga mot de vuxna. Och inte kan ett barn, som fortfarande lever med frihetens glädje, förstå glädjelösheten hos kvinnorna. Där livets måsten och krav och till och med dess mål och mening tycks lika krångliga och själsdödande som EU-direktiv. Eftersom de kommer ovanifrån.

Och hur många av kvinnorna som lurar världen tillbaka, låtsas tycka om det traditionsenliga arbete de tvångsmässigt utför. Bäst att inte syna livet. Det kan ju vara en bluff.

Kanske jag inte alls tycker om blommor. Kanske de ger mig ungefär lika lite som en man. Att bara tänka tanken.

Ni kommer kanske inte att få läsa något blogginlägg på ett tag, och förhoppningsvis ingenting på Facebook heller. Jag ska ha lite quality time. Vacation forever, läste jag på en tygpåse i Hornstull i dag.